|
Rose-Maries föräldrar var statare i Lidköpingstrakten, liksom hennes morföräldrar. Statarna var jordbruksarbetare anställda av stora gårdar i södra och mellersta Sverige. Statarsystemet var en skam för Sverige där jordbruksarbetare utnyttjades som slavar. Inte förrän 1944 avskaffades systemet genom ett avtal mellan Svenska lantarbetareförbundet och Svenska lantarbetsgivarföreningen efter lång kamp från arbetarrörelsen och tack vare uppmärksammade romaner av Ivar Lo-Johansson, Moa Martinsson och Jan Fridegård. Julius Ejdenstam förmedlar i ”De fattigas Sverige”* berättelser bland annat om hur gårdsherrar utnyttjade jordbruksarbetarnas fruar och flickor sexuellt så ofta att männen helst inte ville lämna sina fruar oskyddade och heller inte ville skicka flickorna till skolan, eftersom gårdsherrn tog vad han ville där.
Dessa jordbruksarbetare fick betalt in natura (stat), alltså inte med pengar utan genom ”fri” bostad, fastställda mängder av matvaror framställda vid gården, kanske bränsle och en del klädesplagg. Det som var nödvändigt i övrigt köpte statarna ofta i en affär ägd av gårdsherren, men eftersom de inte fick lön i kontanter stod många i skuld till gårdsherren och kunde alltså inte flytta eller byta arbetsköpare. På landet fanns inte några alternativa inköpsställen, och just ingen tid att ta sig till något större samhälle på grund av allt det arbete som såväl män, kvinnor som barn tvingades utföra.
Enligt Wikipedia blev många statare därför i praktiken livegna, även om de formellt enbart var bunda av ettårskontrakt: ”I brist på kontantlön häftade många i skuld hos gårdens butik där olika förnödenheter såldes, och kunde inte lösa skulden. Således kunde de inte heller flytta till någon annan tjänst när kontraktstiden gått ut.” NE (1995) konstaterar att systemet ”bekämpades av arbetarrörelsen, då det försvårade facklig kamp genom att bostaden som löneförmån kunde dras in – arbetarna kunde vräkas – vid facklig konflikt”.
Huseby statarmuseum skriver på sin webbplats (juni 2013) att hur man än mäter mot andra yrkesgrupper som exempelvis textilarbetarna ”kommer statarnas lönesättning att framstå som den ojämförligt lägsta”.
Statarsystemet utnyttjades aldrig i Norrland. Men villkoren för arbetarna vid sågverk, järn- eller pappersbruk i norra Sverige, var snarlika med (ofta usel) bostad hållen av arbetsköparen, med skulder till en affär ägd av bruksherren, med stor fattigdom och stort beroende.
statare@husebybruk.com
*De fattigas Sverige. Julius Ejdenstam. Raben & Sjögren, Stockholm 1969. | 
