När jag målar föreställande blir resultatet kolossalt föreställande; jag har svårt att frigöra mig från ett intressant motiv och låta färgen styra.

För mig är det naturligt att när färgen styr blir inte måleriet föreställande, när motivet styr blir motivet huvudsak och färgen underordnad.

De senaste åren har jag återgått till stilleben, människor, ja, till det föreställande överlag. Det är roligt att berätta tydligt. 

Inom måleri skiljer man bland annat på realistiskt, abstrakt respektive konkret måleri. Dessa målningarna är inte "konkreta", trots att vardagsbetydelsen av ”konkret” lurar en att tro det: konkret måleri är ”nonfigurativ konst av abstrakt-geometrisk karaktär” för att citera Nationalencyklopedin (NE, 1993).

NE berättar att en grupp konstnärer introducerade termen konkret konst 1930 i Paris i ett manifest. Målarna Otto G. Carlsund och Olle Bonniér samt skulptören Arne Jones är kända svenska konkretister.

Föregångare är de ryska konstruktivisterna som efter revolutionen 1917, likt Vladimir Tatlin, ”ville befria konsten från varje spår av imitation och i stället betonade konstverket som autonomt objekt i sig självt” (NE, 1993). Jag har inget behov av att imitera, däremot av att berätta.