Explosioner. Förödelse. Skrikande och gråtande människor. Död.

Jag har ännu inte funnit något sätt att formulera desperat sorg i skulptur eller bild. Eftersom bara få konstnärer lyckats förmedla människors djupaste smärta och förnedring, verkar det vara en av de svåraste uppgifterna. I den grafiska serien ”Krigets fasor” (”Los desastres de la guerra”, 1810-13) utnyttjar den spanske konstnären Francisco de Goya en metod: omedgörlig realism parad med politiskt ställningstagande. Den metoden kräver mod, och mod är inte oss alla förunnat.

Föreställande skulptur riskerar att bli karikatyrer, eller att tolkas helt fel. Detta är emellertid enbart ett problem för mig som ansvarsfull skapare, inte för en fri tittare. Om mina besökare blir upprymda av en liten lerskulptur av två glada åldringar som sjunger psalmer i högan sky, borde jag bli nöjd. Och det är roligt att glädja andra, men min avsikt var att visa två unga kvinnors förtvivlan.

Eftersom jag inte har möjlighet att arbeta med lera inför levande modell, sökte jag via nätet fram fotografier som visar situationer efter bombdåd. 2010 innebar det att bilderna nästan enbart visade situationer i arabvärlden. Av bilderna framgick att kvinnor agerar ut sorg och förtvivlan, ofta i samklang med andra kvinnor. Männen drar sig undan och gömmer sina ansikten.

Samtliga lerskulpturer är små, höjden är mellan 10 och 15 cm. Pappersskulpturen är 20 cm hög. Collaget däremot är stort: 105 cm högt.