artfool.se

Hem

Filmvisning

på NotQuite

 

Det här hörnet av maskin-hallen i gamla pappers-fabriken i Fengersfors fick jag för att visa min film Lagningar/Mendings. Med hjälp av vita draperier som skärmar av blev hörnet användbart, fast inte mysigt.

Jag ville göra en film om något viktigt, något verkligt. Det flesta människor i världen måste laga saker, såväl kläder som andra hushållsföremål. När jag stoppar mina strumpor tänker jag mycket på de miljarder kvinnor och män som genom hela människans historia lagat saker, tagit tillvara, förnyat och återanvänt. Här och nu kallas det miljövänlig livsstil, men för de flesta är det en nödvändighet.

Många av mina tittare säger emellertid att de aldrig fått lära sig att laga kläder, och därför inte gör det. Detta gäller personer under fyrtio år ungefär. Undantagen är ett par män som sagt sig laga sina kalsonger. När jag gick i skolan på 1960-talet i Göteborg hade både pojkar och flickor syslöjd i sjätte klass och då fick vi stoppa strumpor, sy i lappar, lära oss sticka och virka, sy mönstersömmar och kläder – för hand, för det fanns bara tre symaskiner i slöjdsalen.

Äldre tittare säger att kvaliteten på textilierna är så dålig att det är meningslöst att laga dem. Det är delvis sant och är ett resultat av att så många vill ha billiga textilier. Det går inte att sälja tyger och kläder av bra textilier till lågpris.

På klädstrecket har jag hängt upp:

1. Lakan stadvänt för hand. Lakan slits mest på mitten. Därför var det självklart att så småningom dela lakanet på längden, för att sy ihop ytterkanterna (stadkanterna) med varandra och att fålla de nya ytterkanterna. På detta sätt fick lakanen dubbelt så lång livslängd. Minst påtaglig blir mittsömmen om den sys för hand.

När lakanen ändå är utslitna syr man örngott av kortändarna, som är minst slitna. Eller kanske bakdukar. När även dessa är utslitna blir tyget till näsdukar (bättre än papper-snäsdukar), eller till trasor för rengöring, måleri …

2. Badrumsmatta av en utsliten hemsydd morgonrock.

3. Nya handtag på ful och sliten, men användbar, tygväska.

4. Att byta resårband i kläder är numera besvärligt, eftersom textilindustrin syr fast resårerna med många sömmar – förr fanns resårerna i kanaler med en liten öppning. Då var det lätt att få ut slappa resårer och trä i nya. Idag måste man försiktigt sprätta bort flera sömmar, sy en kanal och sedan trä i en ny resår. Detta tar lång tid och är pilligt; att fabrikerna syr fast resårerna så hårt måste vara en metod att få oss att slänga i övrigt användbara kläder.

5. En lagning kan bli en prydnad, som på ett linne där några maskor gick sönder nästan genast efter inköpet, och jag broderade tre mycket små blommor intill ärmhålet:

- Vad tufft, det ser ut som en tatuering, har kommentaren varit till mitt lilla broderi.

6. När en krage är utsliten kan man sprätta loss den, vända den och sy fast den igen. Det är enklare än man tror, men man får knapphålet respektive knappen på fel sida av skjortan – men vem bryr sig?

7. När hälen på en raggsocka är bortom hjälp kan man klippa av skaftet och sticka på en ny fot.

8. Tyvärr blir det fort hål på hälarna på stödstrumpor, och eftersom de kostar 100-150 kronor paret blir det nödvändigt att laga dem så länge det går. Det blir inte snyggt, men vad gör det under hälen?

9. Vi svenskar är underliga som betalar för trasor: disktrasor, skurtrasor. Vi får ju hela tiden gratis trasor från utslitna textilier. En bekant från Venezuela använde som en självklarhet sin mans avlagda kalsonger som disktrasa – naturligtvis tvättade först.

© All rights reserved. Artfool & Lena Adamina Waldau. Info: artfool@telia.com